Gordon setter en viljestark hönsfågelspecialist från Skottland
Gordonsettern, ibland kallad den skotska settern, tillhör liksom sina "kusiner" den engelska, irländska röda och irländska rödvita settern, rasgruppen brittiska stående fågelhundar.
Gemensamt för dessa är deras förmåga att "fatta stånd", dvs. att vid vittring av jaktbart fågelvilt (t.ex. fasan, rapphöna, morkulla, tjäder, orre eller ripa) "stelna till en staty", och då med nosen peka ut för jägaren var fågeln finns i marken. Denna unika egenskap är den stående fågelhundens "adelsmärke".
I Sverige registreras omkring 100 gordon-settervalpar per år. Merparten av avels-djuren är jakt- och/eller utställnings-meriterade, och i princip samtliga är frirönt-gade vad gäller höftledsdysplasi (HD). Majoriteten av de cirka 15 aktiva uppfödarna håller en eller två a. Det händer att uppfödare föder upp två valpkullar per år, men det vanligaste är en kull. De flesta kullar föds på senvintern och våren. Övriga tider på året måste köpare vara beredda att stå på väntelista.
Flertalet uppfödare strävar efter att bevara rasens jaktegenskaper, och säljer därför hundar enbart till jägare eller jaktprovs-intresserade. Vissa egenskaper som karaktäriserar goda jakthundar kan "icke jägare" uppleva som problematiska.
Förstagångsägaren underskattar lätt den omställning av vardagslivet som innehavet av en gordonsetter medför. Såväl erfarna som oerfarna hundägare kan överväldigas av rasens energi, varför det tyvärr händer att hundar måste omplaceras innan de nått vuxen ålder. Överväg därför noga de konsekvenser som köpet av en gordonsetter medför.
Det finns två kategorier gordonsetterägare: de som anser att redan en gordon är en för mycket, medan andra efter att ha ägt en gordon inte kan drömma om att skaffa någon annan ras.
Gordonsetterns vanligaste sjukdom är höftledsdysplasi, vilken drabbar drygt 10 % av hundarna. Rasen är ansluten till Svenska Kennelklubbens (SKK) Hälsoprogram avseende HD. Föräldradjuren måste vara höftledsröntgade för att valparna ska få registeras hos SKK.
Specialklubben har anslutit sig till SKK:s Grundregler att i avel endast använda HD-fria djur. Dessutom kräver championat, förutom erforderliga meriter, att hunden är friröntgad.
Gordonsetter en jakthund
Gordonsettern är idag en omtyckt jakthund av många jägare och anses i allmänhet ha mycket bra jaktlust, vara goda viltfinnare samt vara tidigt jaktmogen. Rasen har utvecklats enormt jaktligt sett över de sista 25 åren och har också blivit mycket populär att äga då den är social och trevlig som individ.
Gordonsetterns arbetssätt är likartat oberoende om jakten försigår på fjäll, fält eller i skog. Settern ska (ibland på flera hundra meters avstånd från sin förare) oftast i motvind i zig-zag (som en kryssande segelbåt) söka efter fågel i terrängen framför jägaren, stanna upp vid vittring av jaktbar fågel (dvs. ta stånd) och därvid få fågeln att trycka, invänta förarens ankomst till platsen, på kommando få fågeln på vingarna (resa fågeln), sitta eller ligga i skottet för att till sist, på kommando, apportera den fällda fågeln.
För att klara av allt detta måste hunden ha stor såväl fysisk som psykisk uthållighet, förmåga att fatta egna beslut, samt viljan att, även på stora avstånd, samarbeta med föraren. Den ideala jakthunden förenar alla dessa egenskaper.
På jaktprov startar gordonsettrar mot pointrar och övriga settrar. Det finns inga jaktprov enbart för gordons. På jaktprov förekommer tre klasser: unghundsklass (från 9 månaders ålder upp till 2 år), öppen klass (med krav på godkänt apporttest) och segrarklass (hundar med 1:a pris i öppen klass).
Gordonsettrar har vunnit såväl Fält-SM SJCh, Int.SUCh, Svitjods Isa, Skogs-SM SUCh Svitjods Katinka som Fjäll-SM SJCH Åshöjdens Tracy & SEJCH Zettertjärns Bleika Ionasdotter och Fjäll-Pokalen Faksfjellet's Blesen II (1996), Mountaineers Darcie (2006), Zettertjärns Häkza (2009) .
Två gånger under 1990-talet har representanter för rasen (SJCh, Int.SUCh, Svitjods Isa och SJCh, SUCh, SLCh Getryggens Tobie van Tootsie) korats till Årets Brittiska Stående Fågelhund.
I och med att jaktträning blivit tillgänglig för allt fler hundägare har intresset för jaktprov ökat. Trots att antalet registrerade hundar varit tämligen konstant mer än tiodubblades antalet starter på prov under 1980-talet. Den senaste tioårsperioden har ökningen fortsatt om än i lugnare takt.
En nybliven setterägare gör klokt i att snarast anmäla sig till någon av de många jaktträningskurser som avhålls över hela landet. Det är en mycket god investering att träna hunden på rätt sätt från första början. För den intresserade valpköparen finns idag utmärkta böcker och videofilmer som behandlar ämnet träning av stående fågelhund.
Historik
Landspanieln, en ras som fanns i England redan för femhundra år sedan, anses vara anfadern till dagens settrar. Vissa individer hade en speciell förmåga att vid vittring av fågel stanna upp och då få fågeln att trycka på marken, något som möjliggjorde för jägaren att kasta ett fångstnät över såväl fågel som hund. Hundar med denna egenskap kallades för "setting spaniels", därav namnet setter.
Fram till mitten av artonhundratalet var settern en ras med många olika typer och färgkombinationer. Omkring 1860 delades den upp i tre skilda raser, nämligen engelsk setter med vit grundfärg, irländsk röd setter som var helt röd, samt black & tan setter som var svart med bruna tecken.
Den sistnämnda rasen omdöptes år 1924 till gordonsetter efter Alexander, fjärde hertigen av Gordon, som under artonhundratalets första årtionden ägde en berömd setterkennel i Skottland.
De individuella variationerna inom rasen beträffande exteriör, karaktär och jaktegenskaper har alltid varit stora.
Rasentusiasterna har därför aldrig lyckats ena sig om vilken typ som är den korrekta. På den ena änden av skalan finns den tunga, klumpiga "show" hunden med riklig päls, och på den andra den lättare, snabba jakthunden med mindre behåring.
För drygt etthundra år sedan kom de första gordonsettrarna till Sverige, via Danmark och Norge, endast ett fåtal hundar importerades direkt från England. Den ursprungliga Svenska Gordonsetterklubben (SvGSK) stiftades den 19 januari 1907 av Torsten Kroplien, Roland Nicolin och Wilhelm Schumacher. De följande decennierna avhöll SvGSK välbesökta årliga utställningar och fältprov, samt bedrev ett framgångsrikt avelsarbete.
En första glansperiod för rasens inföll mellan åren 1907 och 1920. Berömda hundar under denna tid var Fly, Frösö-Riot, Ranger, Ch Cleo, Ch Rose W., Ch Heather Fly, Ch Lappo Odinsheim, Ch Anja II Odinsheim, Arfvesunds Kate, Dashing Ena, Sörängens Campà n, Sörängens Sam och Sörängens Donna. Kända uppfödare var Dr K. Schiller (Flying), kapten T. Kroplien (Odinsheim), kapten R. Nicolin (Frösö), grosshandlare N.M. Hallman (Arfvesund), apotekare I.Ljung (af Köping), direktör K.H. Eriksson (Sörängen), grosshandlare N. Solovjeff (Fjällvidden) och kapten E. Edström (af Hågesta).
I samband med den ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet, minskade aktiviteterna och det sista jaktprovet med utställning i klubbens regi arrangerades i Litslena utanför Enköping år 1933. Eftersom verksamheten i SvGSK därefter upphörde, avassocierades klubben av Svenska Kennelklubben tre år senare.
I början av 1940-talet var gordonsettern ännu relativt vanligt förekommande i vissa delar av landet. Efter andra världskrigets slut minskade dock rasen alltmer i popularitet och förde sedan en tynande tillvaro. Under 1950- och 1960-talen föddes enstaka gordonsetterkullar, men inga svenskfödda hundar deltog på jaktprov och bara ett fåtal individer visades på utställning. Vid 1960-talets slut fanns blott en
handfull hundar kvar.
Ett nyfött intresse för rasen medförde att det under 1970- och 1980-talen importerades främst norska, men även enstaka engelska, österrikiska, polska och danska gordonsettrar till Sverige. En andra storhetstid för rasen inleddes under den senare hälften av 1980-talet. Gordonsettern är idag en utmärkt jakthund som står sig väl i konkurrensen på jaktprov med de övriga stående brittiska fågelhundarna. Gordonsettrar har placerats och vunnit på Fält-SM, Skogs-SM, Fjäll-SM, Derby och Fjäll-Pokalen.
De största triumfen för rasen på jaktprov var Svitjods Isas seger på Fält-SM år 1993.
Den olyckliga uppdelningen i två skilda typer, som framförallt ses i anglosaxiska länder har dessbättre inte fått fotfäste i Skandinavien. Här förekommer huvudsakligen en stam av lättare jakthundar. Orsaken är att rasen ännu inte hade delats i hemlandet då den introducerades hos oss på 1800-talet. Dock finns risken att personer ointresserade av bruksegenskaper importerar hundar av den s.k. show typen, något som redan skett i Finland.
